2006 Oct 05 - James on Cliff - Memorial Stone Interview!




Alingsås Tidning Måndag 9 Oktober 2006:
TONY FRÅN VÅRGÅRDA HEDRAR CLIFF BURTON MED MINNESSTEN

Som trettonåring köpte Tony Asplund sin första metallicaskiva och sedan dess har han varit fast. Samlingen skivor uppgår till drygt 1.000 och Tony Asplund var också en av bandets fans som såg till att förre basisten Cliff Burton fick en minnessten i Dörarp utanför Ljungby.

VÅRGÅRDA: Metallicas musik har följt Tony Asplund ända sedan han som trettonåring var med mormor och morfar i Östersund och hittade skivan "Ride The Lightning" i en av stans skivaffärer. Sedan dess har gruppen, som hunnit fylla 25 år, gjort åtskilliga inspelningar. Vilken som är den bästa har Tony svårt att säga.
- Varje skiva har sin tid. Men just nu är Master Of Puppets min favorit samtidigt som albumet Load är gruppens mest underskattade, säger Asplund.

ETT AV gruppens tidigare besök i Sverige blev ödestigert. Vid Dörarp, strax utanför Ljungby, fick Metallicas turnébuss sladd på morgonen den 27 september 1986. Chauffören förlorade kontrollen och bussen voltade ut på en åker. Gruppens basist, Cliff Burton, slungades ut genom ett fönster och krossades under bussen. Tjugo år senare har det avtäckts en minnessten på platsen där olyckan inträffade. En sten som Tony Asplund tillsammans med två andra metallicafan sartade insamlingen till.
- Vi började diskutera om han inte borde ha en minnessten. Det ena gav det andra och i juni 2004 la de ut en hemsida på nätet om planerna på en minnessten över Burton. På kort tid fick de in drygt 10.000 kronor som blev en grundplåt till stenen.

TONY ASPLUND fick chansen att diskutera projektet med bandet under deras besök i Göteborg. Som förstås tyckte det var en bra idé.
När en av DN:s journalister ringer till James Hetfield i Metallica och beskriver stenen blir han både förundrad och glad. Till DN säger han:
- Det visar verkligen engagemanget och kärleken som våra fans har för vår musik och människorna bakom den. Cliff är en av de ikoner som inte låter sig glömmas bort. Uppenbarligen har några fans som är väldigt hängivna tagit sig tid och kraft för att skapa något tidlöst som en stor sten för att påminna folk om Cliff. Det är verkligen fantastiskt.
Han säger också att gruppen gärna skulle åka till Dörarp för att se stenen. Inte så mycket för sorgefrågan utan mer för att se hur älskad Cliff är.

VID AVTÄCKNINGEN av stenen dom finns vid Gyllene Rasten, hade det samlats ett par hundra fans. Själv hade inte Tony Asplund inte möjlighet att vara där men han har hört att det var en stark cermoni med fans i alla åldrar.
- Själv har jag hängt med ett tag och hör till de äldre, skrattar han. Jag kommer ihåg dagen när Cliff Burton dog. Jag satt i morfars bil och lyssnade på en av de låtar han gjort när morfar stängde av för att lyssna på nyheterna. Det första de säger är att Cliff Burton, som jag alldeles innan lyssnade på, hade dött i bussolycka utanför Ljungby. Det kändes rätt märkligt.

ATT CLIFF BURTON fortfarande har en så stor plats i fansens hjärta tjugo år efter sin död förvånar inte Tony Asplund.
- Han satte tydliga avtryck i Metallica. Eller som James Hetfield konstaterar i DN-artikeln. Utan Cliff Burton skulle Metallica inte vara där de är idag.
Cliff Burton var 24 år när han omkom utanför Ljungby och på stenen står det bland annat "In loving memory". För Burton har behållit sin plats i Tony Asplunds och många av de andra fansens hjärta.

STIG GUSTAVSSON
Alingsås Tidning







Småläningen Söndag 1 Oktober 2006 10:57:
Många hedrade Metallicas Cliff Burton

De var hundratals som hade kommit för att hedra minnet av Cliff Burton. Metallicafans från hela Sverige som var med när minnesstenen avtäcktes vid Gyllene Rasten i Dörarp.
- Helt otroligt att så många kommer, sade Johan Mörling, från föreningen Cliff in our minds.

Det var med kort varsel som ceremonin bestämdes. Johan Mörling, Erik Lysén och Tony Asplund som står bakom föreningen Cliff in our minds hade fått ihop tillräckligt med pengar för att införskaffa minnesstenen som skulle placeras vid gamla E 4 utanför Dörarp. För 20 år sedan omkom Metallicabasisten Cliff Burton på denna plats när turnébussen for av vägen. Bandet var på Skandinavienturné och på väg till Köpenhamn.

Fem-sex dagar sedan
- Det är bara fem-sex dagar sedan vi bestämde att det skulle bli av just i dag, sade Johan Mörling, från Linköping.
Men genom fansens hemsida spreds informationen snabbt och därför kunde så många dyka upp under lördagseftermiddagen. Tre inbitna norska fans av Metallica hade kommit på årsdagen 27 september och bott över i tält på området.

Projektet har stöttas av Gyllene Rasten Minnesstenen har gjorts av Manuel Pino från Älmhult.

Beundrats
- Det största jobb jag har gjort, sade en nöjd Manuel Pino, efter att stenen hade beundrats av alla fans.
Johan Mörling och hans vänner har ägnat knappt tre år för att samla pengar till stenen. Slutligen fick de köpa den med rabatterat pris och den gick loss på 23 000 kronor. Ägaren av Gyllene Rasten, Jesper Knöös, är med och stöttar arrangemanget och i lördags hölls också en fest där flera hårdrockband spelade Metallicalåtar. - Jag rycks med av deras entusiasm. Blir man tillfrågad av fansen ställer man upp, sade Jepser Knöös.
De band som spelade under kvällen var Haze, Morbid Insultur, Age of Fury och Killersqueze.

Årligt evenemang
Tanken är nu att det blir årliga evenemang vid Gyllene Rasten där hårdrocks- och Metallicafans kan samlas vid årsdagen av basisten Burtons död.
- Ja, det tycks ju falla väl ut, konstaterade Jesper Knöös, när han blickade ut över folkmassorna som hade samlats runt minnesstenen.
Två av dessa som hade kommit från Skillingaryd var Anders Lindström och Angelica Nilsson.
- Det är stort det här, men det borde varit ännu fler, sade Anders Lindström, som för kvällen hade fått barnvakt för att vara med.
Han har följt bandet sedan 16-17-årsåldern.
- Metallica har alltid funnits där, även om jag inte lyssnar så mycket på deras senaste skivor. Och stenen är oerhört fin, sade Anders Lindström.

Jan Bärtås







Smålandsposten Onsdag 27 September 2006 05:00:
Fansen finns med när minnessten invigs vid olycksplatsen

- Alla som är intresserade av musik vet hur viktig Cliff Burton var för Metallica, det säger Johan Mörling, ett av Sveriges alla Metallicafans. I helgen deltar han i en hyllningsceremoni till minne av Burton.

I Sverige finns just nu ingen Metallica fanclub, däremot finns ett forum på nätet där fansen träffas och diskuterar Metallica. Cliff Burton och hans betydelse för bandet är ett ständigt återkomande diskussionsämne. Johan Mörling hör till dem som ofta går in på forumet.
Vad är det som gör Metallica så stora för dig?
- Jag har växt upp med den musiken. De har alltid betytt mycket för mig. Texterna är så bra, det är lätt att känna igen sig i dem.
För att hylla Cliff Burton reser han på lördag från hemmet i Linköping till Ljungby för att vara med på den minneskväll som arrangeras av Jesper Knöös på värdshuset Gyllene Rasten. Fyra hårdrocksband, Age of Fury från Hillerstorp, Helsingborgsbandet The Haze, Keld från Kalmar och göteborgarna i Morbid Insultor, spelar under kvällen. Men det är på eftermiddagen som den stora högtidsstunden inträffar för Johan Mörling och de andra Metallicafansen.
- Då invigs äntligen en minnessten vid olycksplatsen. Det är inte en dag för tidigt.
Vägverkets regler har gjort att det har dragit ut på tiden så jag trodde faktiskt inte att det skulle bli av, säger han.
Varför är det så viktigt att få upp en minnessten?
- Det är ett bevis för hur viktig Cliff Burton var. Många har velat få upp den för att tala om att det var här det tragiska hände. Nu är det dags och jag hoppas att många kommer dit och är med när den invigs, säger Johan Mörling.

Kristina Bingström





Smålandsposten Onsdag 27 September 2006 05:00:
Med Cliff Burton kunde Metallica förändra hårdrocken

Den 27 september 2006 är det 20 år sedan Cliff Burton blott 24 år gammal dog en alltför tidig död på E4:an två mil norr om Ljungby. Han var då basist i Metallica, som senare skulle bli världens största hårdrocksgrupp och också ett av de största banden alla kategorier.

Exakt vad som hände när bussen, som skulle ta bandet från Stockholm till Köpenhamn, fick sladd och krängde ner i diket blev aldrig helt klarlagt. Chaufförens version var att han tappade kontrollen över fordonet på grund av en isfläck. När situationen skulle rätas ut sladdade bussen så att den kastades av vägen och landade på sidan i diket. Bandet och de andra som var med om olyckan trodde snarare att chauffören somnat vid ratten. Hur som helst slungades Cliff Burton ut genom sidorutan från sin sovplats för att sedan få fordonet över sig i vad som måste ha varit en omedelbar död.

Ödesmättat
Det hela får ett extra ödesmättat anslag när man tänker på att Burton och gitarristen Kirk Hammet tidigare på kvällen dragit lott om vem som skulle få sova på just den platsen. Burton vann, eller rättare sagt förlorade.
Vid olyckstillfället hade Burton varit medlem i Metallica drygt tre och ett halvt år. Det var ett band som då var på god väg att slå igenom på bred front hos hårdrockspubliken.

Upptäckt i Los Angeles
Metallicas förste basist hette dock inte Cliff Burton, utan Ron McGovney, som var med vid starten 1981. Danske trummisen Lars Ulrich och gitarristen James Hetfield, som på den tiden förutom McGovney, hade den redan alkoholiserade Dave Mustaine, senare framgångsrik bandledare i Megadeth, på sologitarr, letade egentligen inte efter en ny basist när de i september 1982 såg ett gig med Burton och hans dåvarande band Trauma på The Whisky A Go-Go i Los Angeles. Men från den kvällen visste de vem de ville ha på bas i Metallica och övertalningsförsöken började omgående. Burton var inte direkt eld och lågor över erbjudandet. Framför allt kunde han inte tänka sig att flytta från San Francisco till Los Angeles, där den i hans ögon plastiga glamscenen grasserade med band som Mötley Crüe och Poison.
Strax innan jul förstod McGovney att man ville byta ut honom och han lämnade därför bandet självmant.

Nyårslöfte
Någon vecka senare tog sig den kvarvarande trion i Metallica till San Francisco för att jamma med Burton. Och på nyårsafton ringde han Ulrich och accepterade erbjudandet på villkor att resten av bandet flyttade till hans hemstad. Det var snarast en fördel för bandet, då det var där den nya, och som det tycktes då, fullständigt kompromisslösa metallen skapades och frodades bäst med band som Exodus, Testament och Death Angel. Den musik som växte fram ur denna scen kom att kallas San Francisco Bay Area Thrash Metal, vilket i praktiken innebar att hårdrocken togs till helt nya dimensioner när det gällde snabbhet och hårdhet.

Kapacitet
Förmodligen förstod inte Metallica från början fullt ut vilken kapacitet de fått ombord. Det visade sig inte heller så värst mycket på förstlingverket Kill em all, vars material till stor del var färdigskrivet när Cliff Burton kom in i bilden. Ett rejält avtryck gjorde Burton dock i bassolot (Anasthesia) Pulling teeth där han vänder ut och in på sin bas med hjälp av fingrar, mycket dist och wah-wah-pedal. Även Dave Mustaine hann kickas innan inspelningen. I stället kom Kirk Hammet, tidigare i Exodus, in i bandet och han står också för soloinsatserna på albumet.
Kill em all är givetvis en thrash- och hårdrocksklassiker med låtar som Whiplash, Seek and destroy och The four horsemen, men klivet bandet tog med Ride the lightning året efter är ändå gigantiskt. Cliff Burton hade sannolikt en mycket stor del i detta. Låtarna är överlag starkare och mycket bättre arrangerade, något som Hetfield ofta sagt var Burtons förtjänst.

Hårdrockssjälar
Hetfield och Ulrich, som bildat Metallica, var hårdrockssjälar rakt igenom. Hetfield hade Aerosmith och Black Sabbath som stora favoriter medan Ulrich var något av ett levande uppslagsverk över The New Wave Of British Heavy Metal. Denna benämning inkluderade band som Iron Maiden, Tygers Of Pan Tang, Sweet Savage och framför allt Diamond Head vars låtar Metallica gjort ett flertal covers på. Kirk Hammet kom också från hårdrocken, men hans största ledstjärna var Jimi Hendrix.
Burton var givetvis också intresserad av hårdrock, som Black Sabbath, Rush och Motörhead, men han lyssnade även på punk som Discharge och The Misfits. Ett annat favoritband var i sammanhanget mjuka R.E.M., som då ännu inte rönt någon större framgång. Den allra största skillnaden visavi de andra medlemmarna i Metallica var dock hans klassiska skolning. Denna hade förvärvats genom en professionell jazzbasist som lärde honom att läsa noter och uppskatta framför allt Bach.

Hastighetsrekord
På Ride the lightning rymdes hastighetsrekordförsök som Fight fire with fire och Trapped under ice, vilket höll kvar stora delar av den gamla fanskaran, men även den första Metallicalåt som med lite god vilja kunde kallas en ballad, Fade to black. I det suveräna introt till For whom the bell tolls använder Burton sin bas nästan som en gitarr och Creeping death är en välarrangerad historia med snygga harmonier och inslag av österländska toner. Det är ändå främst i den instrumentala, nästan nio minuter långa The call of Ktulu som bandet visar hur mycket man hunnit utvecklas på bara ett år. Det är ett mäktigt vindlande stycke musik som mer är en komposition än en låt, där basen ständigt adderar nyanser, och som inte hade varit möjlig utan Burtons musikaliska bredd och kunskaper.

Klassiker
Ride the lightning är en klassiker och få skulle väl i dag våga kalla den något annat. Då den gavs ut 1984 var det dock bara de mest vidsynta hårdrockarna, de flesta tyckte att Judas Priest och Dio var tillräckligt tuffa, som kunde smälta den. Några recensioner i svensk press var det inte tal om. Metallica tog man inte i ens med tång. Det var helt enkelt vansinnesmusik för sinnesrubbade. Fanskaran växte dock, som den brukar göra för hårt turnerande band med kvalitativ repertoar.
Nästa steg skulle inte bli riktigt lika stort rent musikaliskt, men väl publikt.

I början av 1986 var uppföljaren och mästerverket Master of puppets klar att avtäckas. Metallica hade denna gång kapat åt sig mer tid i studion och det återigen mycket starka låtmaterialet fick ett mer fylligt och välproducerat ljud. Titelspåret är en superklassiker med maniskt riffande, men innehåller även en förföriskt vacker temposänkning mitt i låten. Kompromisslösa smockor som Battery och Damage inc. gjorde inte saken sämre. Dessutom återfinns här också Burtons allra största stund, Orion. En låt som, likt The Call Of Ktulu, också var en lång progressiv instrumental komposition. Låten är ett fantastiskt, böljande och suggestivt stycke musik som inte någon gång under de drygt åtta minuterna känns det minsta långtråkig. Den var i stora stycken Burtons skötebarn, även om Hetfield och Ulrich står som medkompositörer, och han knyter ihop säcken med sina kunskaper om arrangemang, harmonier och musikaliska teman. Suveränt!
När Master Of Puppets var klar hade man turen att få värma upp publiken åt Ozzy Osbourne, som drog fulla hus i USA på sin The Ultimate Sin-turné. Metallicas fanskara växte lavinartat och plattan klättrade upp till 29:e plats på Billboardlistan. Efter USA-turnén med Ozzy fortsatte bandet som headliner i Europa, men det tog alltså abrupt slut för Burtons del strax utanför Ljungby i dag för 20 år sedan. Han lämnade ett stort hål efter sig och det är omvittnat att det inte alltid var så kul för Jason Newsted som fick den svåra uppgiften att fylla Burtons plats. Han blev rent ut sagt mobbad av resten av gruppen som aldrig gav sig själva tid att sörja sin bortgångne vän. Det obehagliga sopades under mattan och dövades i stället med alkohol och hårt arbete.

Burton fick aldrig vara med och njuta de riktigt stora framgångar som Metallica senare kom att nå. Första plattan utan Burton, And justice for all som släpptes 1988, befäste och ökade bandets popularitet i hårdrockskretsar men även folk utanför dessa började nu inse att något verkligt stort var på gång. Trots framgångarna var det ändå en i allt väsentligt sämre skiva. Burtons betydelse för bandet kommer bäst i dager vid en jämförelse mellan just denna, och de två föregångarna. På And justice for all finns ingen som sätter ner foten när Ulrich och Hetfield verkar gör allt vad de kan för att förlänga och komplicera låtarna snarare än att arrangera dem. Det är egentligen bara One och Harvester of sorrow som skulle ha kunnat platsa på Ride the lightning eller Master of puppets. Harvester of sorrow visade också åt vilket håll bandet skulle komma att utvecklas. På dundersuccén från 1991, The black album, koncentrerade man sig på att få ut så mycket som möjligt av ett riff i stället för att fylla låtarna med ett flertal. Kanske var det också den enda vettiga vägen att gå efter att ha förlorat Burton? Tänk bara hur förhållandevis lite man fick ut av förra studiosläppet St. Anger, som till viss del är en återgång till det klassiska Metallica. Otroligt många bra riff staplas på varandra i de olika låtarna, men det naturliga flödet mellan delarna saknas i mångt och mycket. The Black Album med hits som Enter Sandman, Wherever I may roam och Nothing else matters gjorde i alla fall kritiker lyriska och fick publiken att köpa bandets plattor i mångmiljonupplagor. Metallica har sedan dess blivit något av ett varumärke och säljer ut vilken arena som helst var som helst i världen.

Oavsett dessa senare framgångar så finns kärnan, själen och grunden till det som verkligen är Metallica på Kill Õem all, Ride the lightning och Master of puppets, där de två sistnämndas bredd, djup och musikaliska omfång förändrade hårdrockens grundvalar. Detta hade inte varit möjligt utan en fortfarande saknad Clifford Lee Burton.
R.I.P. Vila i frid.

Klas Lundgren








Donations Needed
The memorial stone is up and all is well... but the work goes on! Donations will be possible through

More information

Feedback
Please give us some feedback on the work we're doing. Please sign the guestbook here.

External links